Per Hassling - Göteborg

En dans i Baltimore. Klockan tre på eftermiddagen nyårsafton 2004 ringer Stefan till mig. Det är mitt under den första tsunamiveckan. Stefan och Marianne har arbetat i dygnet runt, känns det som, med att organisera hemkomst för personal från resebolagen.

Själv har jag organiserat team 2 från Göteborg som åkte ner för att hjälpa till och agera stöd under hemtransport till Göteborg. Stefan säger :

– Jag behöver någon som kan möta ett gäng finsktalande reseledare som kommer att landa i Helsingfors i natt. De skulle ha landat på Arlanda där Pekka sitter och väntar på dem men nu är planet omdirigerat till Helsingfors och landar om 3–4 timmar. Kan du greja så att de blir mötta på flygplatsen och får stöd och samtal?

– Ja, men sa jag

– Träffade inte du en finsk psykolog i Baltimore på ICISF- konfernsen 1995?

– Jo, visserligen men jag har ingen aning........

– Försök, och ring mig sedan!

– Ok

Jag började leta bland mina gamla visitkort och hittade till slut, under över alla under, Soilis kort. Jag ringer till Eniro och med hjälp av en mycket energisk och hjälpsam kvinna på deras utlandstjänst lyckas vi tills slut hitta några lämpliga kandidater. Jag ringer upp: – Hej Soili det är Per Hassling från Sverige kommer du ihåg mig?

– Yes of course, hörs en sjungande finskengelsk röst på andra sidan Bottniska viken. We danced in Baltimore. How could I forget?

Jag förklarar snabbt läget och Soili lovar att ringa tillbaka om en stund.

En kvart senare ringer hon och ger mig numret till Salli Saari. Salli arbetar på finska Röda Korset med stöd och debriefing efter krissituationer. Ring, hon väntar på dig säger Soilii.

Salli svarar direkt och berättar att hon redan är på väg till flygplatsen. Hon har arbetat i flera dagar med stöd till hemkommande finska resenärer. Hon lovar att möta de finska reseledarna nästa dag. Jag lägger på luren. Det har nu gått 52 minuter sedan Stefan ringde och gav mig ett hopplöst uppdrag. Det är inte utan en viss tillfredsställelse som jag ringer upp Stefan för att rapportera.

– Uppdraget slutfört, återgår till utgångspunkten. Nästa gång får du ge mig något svårare, tillägger jag retsamt men hoppas i mitt stilla sinne att han inte skall ta mig på allvar.

Nå, till lärdomar:

• Släng aldrig gamla visitkort.

• Nätverksbyggande och samarbete över gränserna är allt

• Och underskatta aldrig vad en stilla foxtrot kan få för betydelse nio år senare.